beckoecho

Vem är jag egentligen?
Jag satt och funderade lite över mig själv och vem jag är för andra.

Visst jag är ju mig själv, den ni uppfattar mig som är ingen jag låtsas vara eller försöker vara. Ni har inte missuppfattat mig. Men egentligen..är det någon som vet vem jag är..riktigt djupt?

Jag tänkte att det här inlägget skulle bli ett smärre utlämnande emo-inlägg.
Först och främst, så ta inget av det som kommer härnäst personligt.

Jag insåg för väldigt längesen att jag har oerhört svårt med att tycka om människor. Det är få människor som jag verkligen tycker om, och då menar jag helt och fullt. Det finns en, en enda människa som jag älskar av hela mitt jag och det är Erika. Därefter kommer min far och Totte.
Sen kan listan göras lång av folk jag mer eller mindre accepterar. Jag ogillar dem inte. Det är sällan jag ogillar människor, mycket sällan. I skrivande stund kan jag nog inte komma på en enda.

Jag vet heller ingen som vet hela sanningen om mig, vem jag är, vad jag vill vara, vad jag känner. Mest för att det inte känns viktigt, det är ingen som frågat mig eller jag bara har känt för att ljuga.

Egentligen är jag extremt ytlig på det sättet.
Jag tror nu jag kan beskriva mitt älskande på ett mer begripligt sätt: De tre är de enda jag helt litar på.

Erika är den enda människa jag känner som jag varje dag kan vakna och veta att hon finns där och hon älskar mig.
Enda anledningen till att jag uppfattas så som jag gör är att jag är otroligt psykologiskt stark. Det vet de flesta som varit i min närhet, min farmor sa det häromdagen dessutom. Annars skulle jag gått sönder för längesen.

Om jag inte varit jag skulle jag gått sönder den där morgonen då Isak ringde för att säga Hej då.

Vad han sa är mitt.

Det var svårt men jag lät honom göra det.

Att döden inträffar påverkar mig inte märkbart, den är naturlig. Det är klart att jag blir ledsen, att jag reagerar. Men jag accepterar det.
Jag accepterar det mesta. Iallafall när det gäller mig själv. Jag har alltid varit den starka, den som tar hand om, den som lyssnar. Därför har jag aldrig trott att någon skulle vilja lyssna på mitt liv.
Mitt liv och mina tankar är det enda jag äger som ingen annan vet om.

Det mesta som rör mina känslor och vad som är äkta är inte som de flesta tror. Mitt inre jag är som täckt av ett skal, och det är skalet som visar sig. Mitt skal är omtyckt.
Ibland skulle det vara skönt att visa någon vad som fanns innanför, men det går inte..för visar jag vem jag är, då är jag inte mitt längre. På samma sätt som en låt jag skriver och visar kan bli någon annans.

Jag lider inte, jag mår inte dåligt. Tror jag. Jag behöver inga extra kramar. Kramar för mig är ett tecken på kärlek och ska inte missbrukas bara för att man känner en viss sympati, sånt är äckligt.

Summan av mitt enormt långa och ointressanta inlägg är: Jag litar inte på någon och du borde inte lita på mig. Mitt inre kanske avskyr dig, däremot skulle jag aldrig skada dig.

Äh skit samma.