beckoecho

Var ute igår.

Stod i hästhagen och gav pållarna lite morötter och kom på att jag måste leka med Kato innan jag återvänder till Stockholm. Jag traskade därför upp till huset, och hafsade ur mig "Eh jag leker lite med Kato jag". Det var som om Kato visste för han hade redan börjat hopp jämfota vid trappen när jag uppenbarade mig.

Sötnosen. Denna gigantiska sötnos.

Så vi gick ut i yrvädret, det fanns en massa snö i päronträdgården och där for vi runt, jag kastade snöbollar och Kato blev som tokig. Vi brottades och han bockade, rullade och krumbuktade. Det var längesen jag såg den där lystern hos Kato, hur ögonen bara strålar av glädje.

Efter en stund fick jag för mig att vi skulle byta lekplats till den lite öppnare gräsmattan på en annan sida om gården. Det var något jag inte skulle ha gjort.. Här blev Kato som helt tokig och tog världens fart.. jag såg honom komma mot mig som en.. jag vet inte vad jag ska likna det vid? En skenande buffel? Jag tänkte; "Shit det här.. det här kommer inte gå bra" och jag ramlade rakt ner i snön med en tokig Kato yrandes och rännandes omkring mig.
Jag bara skrattade, det hade knappt känts att ramla och jag menar lite får man vänta sig när man yrar upp en sådan bjässe.

Jag satt iallafall kvar en stund på marken tills han lugnat ner sig. Jag skrattade fortfarande när jag reste mig upp alldeles snöig och Kato tittandes på mig som om inget någonsin skett.

Kato <3